Articles

Att förstå andra – Humanvetenskapernas historia

Susan Lanzoni. Empati: A History; New Haven andLondon: Yale University Press; 408 pages; hardback $30.00; ISBN: 9780300222685

av Sarah Chaney

För ett par år sedan deltog jag i ett colloquium om empati vid universitetet i Oxford. Arrangörerna av detta evenemang var med rätta bekymrade över de vaga och varierande definitionerna av empati inom medicinsk forskning och praktik och försökte råda bot på detta. De hade visserligen hittat ett antal kliniska prövningar som påstods mäta empati, men i den inledande föreläsningen konstaterades att var och en av dessa gav en något annorlunda definition av vad det var som de faktiskt mätte! Som Susan Lanzonis omfattande empatihistoria visar är denna begreppsförvirring kring empati inte ny. Till och med efter en explosion av intresse för begreppet under 1950- och 1960-talen förklarade sig den amerikanske socialpsykologen Kenneth B. Clark 1979 bestört över bristen på ”en tydlig definition och ett omfattande teoretiskt tillvägagångssätt” i ämnet (s. 248).

Som Lanzoni visar i sin genealogi ligger förvirringen till viss del i att begreppets innebörd har ”förskjutits så radikalt att dess ursprungliga innebörd förvandlats till dess motsats” (s. 8). Lanzoni tydliggör denna förskjutning genom att beskriva en stor mängd exempel på studier där empati inte betyder det som den moderna läsaren skulle kunna förvänta sig. För att bara ta ett exempel av många, när psykologen Edward Bullough 1908 fann att hans försökspersoner beskrev färgade lampor som något som hade ett visst temperament eller en viss karaktär kallade han detta för ”empati” (s. 52). Även på tjugoförsta århundradet finns det många former av empati: ”från känslomässig resonans och smitta till kognitiv bedömning och perspektivtagande och till en empatisk omsorg om en annan person som föranleder ett hjälpsamt ingripande” (s. 252). Även om boken tar ett kronologiskt grepp om ämnet, tydliggörs på så sätt hela tiden mångfalden av olika betydelser som spelar in under en och samma period.

Lanzoni noterar den första användningen av termen ”empati” samtidigt på engelska 1908 av psykologerna James Ward och Edward Titchener, som i båda fallen användes som en översättning av den tyska Einfühlung. Jeffrey Aronson har daterat detta lite tidigare och hittar det engelska ordet empati i The Philosophical Review från 1895. Bortsett från käbbel om det exakta datumet betonar dock Lanzoni med rätta betydelsen av empatiens ursprung i den estetiska Einfühlung (empati översattes senare tillbaka till den tyska psykologin som ”empathie”). Empati uppstod således ur konstupplevelsen och begreppsliggjordes först som en förmåga att projicera sig själv in i ett konstverk eller objekt; tidiga psykologiska definitioner innehöll också denna föreställning om empati som en förlängning eller projektion av jaget. Under efterkrigstiden började empati dock alltmer betraktas som ett sätt att förstå andra, en föreställning som var särskilt framträdande inom det sociala arbetet. Det var denna senare uppfattning om empati som populariserades efter andra världskriget.

Självklart är distinktionen inte lika tydlig eller snygg i praktiken. Lanzoni citerar den tyske psykologen och filosofen Theodor Lipps som redan 1903 föreslog att Einfühlung var ett sätt att förstå andras känslor, medan moderna neurovetenskapliga definitioner ofta hänvisar till estetisk empati genom de kopplingar som görs till visuella bilder och rörelse (s. 265). För att underlätta berättelsen delar Lanzoni dock in empatiens historia i nio historiska stadier.Hon börjar med empati i konsten som ett sätt att ”känna in objekt” och avslutar med spegelneuronerna som ett uttryck för empati inom den moderna neurovetenskapen. På vägen dit tar boken upp det experimentella laboratoriet, konst och modern dans, det psykiatriska sjukhuset, socialt arbete, psykometri, populära beskrivningar av empati och socialpsykologins politik. Medan de första kapitlen, om ordets introduktion, omfattar estetisk och psykologisk forskning i hela Europa, tenderar den andra halvan av boken att fokusera mer på Förenta staterna. Detta är kanske motsatsen till vad man skulle kunna förvänta sig, eftersom efterkrigstiden rörde sig mot en förment internationell kultur. En ytterligare förklaring av orsakerna till den valda inriktningen skulle därför ha varit till hjälp för läsaren, eller en tillfällig reflektion över hur det nordamerikanska fältet kompletterade eller skiljde sig från forskning på andra håll.

Kapitlen varierar i sin presentation: vissa kartlägger förändringar under en period inom ett visst område, t.ex. socialt arbete, medan andra fokuserar mer i detalj på en specifik person eller teori. Ett bra exempel på det förstnämnda tillvägagångssättet är kapitel sex, om efterkrigstidens mätning av empati, en omfattande redogörelse för nordamerikanska försök att testa empati i kölvattnet av Rosalind Dymonds studenttest vid Cornell University 1948. Dessa tester lyfts fram av Lanzoni eftersom de markerade ett skifte i förståelsen av empati från ett kreativt företag till en ”korrekt förståelse av en annans tankar” (s. 176). Däremot fokuserar kapitel 8 om 1960-talets förhållande mellan socialpsykologi, ras och politik till stor del på socialpsykologen Kenneth B. Clark. Detta verkar vara ett särskilt intresse för Lanzoni (hon har också skrivit om Clark för Washington Post) och hon väver känsligt in Clarks oro för den kapitalistiska girighetens centrala roll i det vita amerikanska samhället, och fördomar som en social sjukdom, i hans psykologiska forskning om ämnet empati. Detta kulminerade i offentliggörandet av Clarks Dark Ghetto 1965, en etologi om Harlem som uttryckligen syftade till att ”informera, skapa känslor och väcka social handling” (s. 240).

Under vissa omständigheter innebär den stora mängden innehåll att Lanzoni övergår till en ganska deskriptiv stil. Vissa kapitel är tunga på kronologiska listor över bidrag med mindre fokus på hur dessa passar in i en bredare bild. Kapitel 3 om empati i konst och modern dans, till exempel, kunde ha redigerats ner och kombinerats med det föregående kapitlet för att visa på kopplingarna mellan experimentell psykologi och estetik på ett mer målinriktat sätt. Och även om materialet om Clark utan tvekan är intressant hade det varit användbart med en större grad av kontextualisering till den samtida medborgarrättsrörelsen (som bara nämns i förbigående). Det finns också några betydande brister. Till exempel, även om enstaka debatter om skillnaden mellan empati, sympati och medkänsla dyker upp (t.ex. Edward Titcheners påstående att sympati hänvisar till en medkänsla, medan empati återspeglar en inbillad men obekant känsla), lämnas läsaren med en undran om varför man inte ägnat mer uppmärksamhet åt samspelet och konflikten mellan dessa idéer.

På det hela taget kartlägger dock Lanzonis bok på ett bra sätt de komplexa förändringar i betydelsen som empati har genomgått under det senaste århundradet, och hävdar på ett övertygande sätt att en stor del av denna förvirring kvarstår än i dag. Detta är viktigt med tanke på hur ofta empati åberopas på en rad olika områden i den moderna världen – från politik till utbildning, hälsa och medicin.Som Lanzoni erkänner betonas empati ofta som en livsviktig mänsklig förmåga, något som har makt att forma samhället till det bättre. Spelar det någon roll att vi fortfarande inte kan förklara på ett övertygande sätt exakt vad det är eller hur det fungerar? Kanske inte, avslutar Lanzoni, så länge vi är medvetna om denna komplexitet. I alla dess definitioner karakteriseras empati som en ”teknik för det egna jaget”. Detta innebär att en förståelse av dess komplexa historia kan bidra till att öka vår förmåga att skapa förbindelser.

Sarah Chaney är forskare vid Queen Mary Centre for the History of the Emotions och arbetar inom ramen för det Wellcome Trust-finansierade projektet ”Living With Feeling”. Hennes nuvarande forskning fokuserar på historien om medkänsla inom hälso- och sjukvården, från slutet av 1800-talet till i dag, och omfattar en utställning som öppnas på Royal College of Nursing Library and Heritage Centre i december 2019. Hennes tidigare forskning har handlat om psykiatrins historia, särskilt ämnet självförvållade skador. Hennes monografi, Psyche on the Skin: A History of Self-Harmis publiceras i pocket i juli 2019 (första gången publicerad 2017).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.